Praktikanten

Jag kan fortfarande minnas den där första praktiken någonsin. Det kan ha varit under två dagar, jag tror det. Två dagar på restaurang Medelhavskällan i Hudiksvall (som hette något annat på den tiden och hade andra ägare). Jag skalade potatis. Det var min uppgift. I två dagar. Jag tyckte efter den upplevelsen att praktik inte var det roligaste i skolan.

Och faktiskt kan jag knappt minnas att jag har haft praktik sedan dess. Jo, på en förskola i en vecka. Men det måste också varit under mellanstadiet. I gymnasiet hade vi inga praktikveckor alls. Märkligt, nu när jag ser tillbaka på det. Men samtidigt var Media och Kommunikationsprogrammet i Hudiksvall ett studieförberedande program. Vilket jag har förstått i efterhand att inte alla mediaprogram var. Vårt var nämligen "ett specialutformat samhällsprogram med inriktning på media och kommunikation" - om man ska citera texten på slutbetyget. Så märkvärdiga var vi alltså. 

För att ta det här utlägget in i nutid kan jag nämna att jag för tillfället praktiserar på en tidning. Som jag nämnde är praktik något helt nytt och främmande för mig (om det inte gäller potatisskalning naturligtvis). Vad förväntas av mig? Hur mycket ska jag göra på egen hand? Kommer jag att bedömas? Kan jag tillräckligt? Ett litet urval av de hundra miljoner frågor som ställdes i mitt huvud dagarna innan.

Konstaterande: det går bra. (Om nu chefredaktören på tidningen läser detta och absolut inte håller med, så vill jag tillägga att det går bra för att ni är så bra). För det stämmer också. Det är en supertrevlig redaktion. Jag har verkligen känt mig välkommen. Och arbetet är väldigt proffsigt. Tidningen likaså. Jag har ett eget skrivbord i ett rum där bara jag sitter och arbetar. På två dagar har jag gjort så kallade enkäter, hallå-där, en notis och imorgon ser det ut att bli ett bildjobb. Det kanske inte låter som jättemycket och det inte varit stressigt, men som start på praktiken har det varit perfekt. Det känns toppen att få börja så här och verkligen komma in i hur allt fungerar på en redaktion. 

Det här slår potatisskalandet med hästlängder!

/ L

Bakgrund. Sedan augusti har jag titulerat mig som journaliststudent på Ljungskiles Folkhögskola. Vi är 19 elever i årskurs 1. Tio killar och nio tjejer. Högt uppe på ett berg med utsikt över Ljungskile och havet befinner vi oss fem dagar i veckan.

Redan från start har tempot varit högt. Vi kastades första dagen in i tidnings- respektive radioredaktioner. Med erfarenhet från studentradion, kände jag mig något lugnare i radioredaktionen. Men att vara programledare andra dagen på utbildningen var en utmaning som hette duga.

I den takten har det rusat på. Idag, faktiskt precis idag, är första halvan av den första terminen avklarad.
- STOPP, får det mig att vilja skrika.
Det går för fort. Inte tempot. Snarare tiden. Jag vill på något vis känna dom här åren, njuta av dom. Det hinner jag inte när jag är på skolan. Men så här hemma framför datorn, kan jag skriva, tänka och njuta. För vilken bra första halva av första termin det har varit.

Detta firar vi imorgon med klassfest. På måndag börjar praktiken. Praktik! Jag ska alltså vara journalist nu i två veckor framåt. På en tidning! Det är så spännande och nervöst att jag darrar lite när jag skriver om det.

/ L

Stoppa pressarna

Det är dags att byta fokus . Bloggens syfte har tidigare varit min fritid. Utflykter, resor och aktiviteter har publicerats sporadiskt. Där sätter jag nu punkt. Av anledning att jag:

1.  uppenbarligen inte gör tillräckligt mycket på fritiden för att överhuvudtaget kunna formulera några inlägg på bloggen
2.  mitt eget fokus ligger inte på fritid - naturligt blir det då svårare att blogga om.

Med det sagt startar om på ny kula. Jag har smugit mig in på ämnet i de två senaste inläggen och känner nu att jag måste, bara måste skriva om journalistik.

Det är journalistik som cirkulerar i mitt huvud hela dagarna, som får mig att slita håret, samtidigt som hjärtat bultar och allt bara känns rätt. En fin balansgång mellan ångest och glädje. Detta måste jag få utlopp för. Det brukar hjälpa att skriva. Nedan formuleras alltså första inlägget på bloggens nya tema - journaliststudentens tankar. (Eller något liknande. Jag filar på det.)

Stoppa pressarna

Ja, det är ungefär vad som håller på att hända. SvD varslar, Mediabolaget Västkusten varslar, fler och fler varslar. Kanske är det tråkigt att börja ett nytt tema med att vara bitter? Så blir det i alla fall. Eller inte bitter, det är jag sällan. Jag är snarare nervös, ängslig. Ibland neurotisk.

Då kanske ni kan föreställa er att varsel och nedläggningar, inom den bransch som jag vill arbeta i, påverkar mig (för att uttrycka det milt). Det må hända att jag skojar om att leva på A-kassa hela livet, men i det där skämtet finns något mer. Något på riktigt oroande. Det är inte konstigt. För en person som alltid drömt om betald semester, månadssparande och fast inkomst, är ju detta allt annat är idealiskt.

"Nä", tänker ni, "den där Lisa är nog inne på helt fel spår. Hon vill inte det här egentligen, hon passar ju uppenbarligen inte i den där branschen".

Med underläppen framskjuten och med ett envist barns röst vill jag då svara:

"Joho, det gör jag visst det". 

För jag triggas av det här på något vis. Av allt det svåra. Omöjliga. Jag har aldrig tvekat. Inte ens när våra gästföreläsare på journalistlinjen berättar historier om hur stressade journalisterna är på exempelvis GP. De oroar sig över situationen.

Jag har inte ens läst två månader på min utbildning. Hur orolig bör jag vara? Om erfarna journalister uppenbarligen är det. Det fullkomligt knyter sig i magen. Men jag tvekar inte.

Jag vill det här. Bara det här. Och det är roligt att vilja något så här mycket. Det är en ny känsla, en bra känsla. Den kommer inte att försvinna, det tror jag inte. Och kanske att den känslan driver mig framåt när arbetsförmedlingen, mediabolagen och chefredaktörerna inte tror att det är möjligt. Kanske.

Jag ville avsluta inlägget med att säga: jag tror det.

Men vem fan vet!

/ L