Planen. Snarare önskan, skulle jag säga, om vad som händer där långt framme i tiden. Trots försök att tänka om; aldrig betald semester, inga fasta anställningar, ingen fast lön, aldrig trygghet... så går det inte. Det skrämmer mig inte.
Vad som däremot skrämmer mig är att armbåga mig fram. Driven. Vad är "driven"? Och kanske viktigast, är jag det tillräckligt? Bäst i klassen. Dra i alla trådar. Kontakter. Viljan. Engagemang. Passionen. Orken, framförallt. Sälja in mig. Jaga. Och kanske kanske någon gång där framme på något vis Lyckas. Jag, av alla dom drivna-bäst-i-klassen-engagerade-armbågarna som är så vassa.
När är det naivt att tro på sig själv? När är det avgörande? Är det dumdristigt att tro att det nog kommer att lösa sig? I så fall är jag inte dumdristig. Det löser sig inte. Så mycket vet jag. JAG måste lösa det, göra allt jag kan.
Det känns som om jag ska ut på ett slagfält. Där alla slåss om samma sak. Överlevnad. Endast den listigaste, den starkaste kommer att klara det. Klarar jag det?
Ansökan skickas denna vecka.
/ L
