Låt mig tänka tillbaka på våren som varit...
å andra sidan kanske inte. Arbetslös, sysslolös och på gränsen till hemlös (inneboende med utgångsdatum). Tacksam är jag för billiga råvaror, Gus, vänner och play-kanalerna. Gata upp och ner i Göteborg med vandrade jag med mitt CV i högsta hugg. Anställ mig! Någon! 59(!) jobb sökte jag på två månader. Man kan minst sagt säga att jag var på väg att ge upp. Inte ett enda erbjudande fick jag (om man räknar bort intervjun i somras för ett arbete som jag hade sökt i januari).
Låt mig tänka på hösten som är...
med en kalender så fullklottrad med tider och aktiviteter att jag knappt hinner med. Jag arbetar minst 5 dagar i veckan och vissa dagar dubbla pass på två olika arbetsplatser. På toppen av det har jag naturligtvis mer pengar att röra mig med och spendera, till exempel på resor, aktiviteter och liknande. Mera klotter i kalendern. En resa till Danmark, eller Stockholm, eller Berlin, eller Hudiksvall. Eller alla fyra.
Missförstå mig inte. Jag vill inte klaga. Jag väljer själv att tacka ja till arbetspass och att planera in roliga händelser. Men jag tycker bara att livet hade kunnat jämna ut det hela lite. Men verkar inte vara så det funkar?
Livets ironi alltså?
/ L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar