Att försöka att beskriva, utan att bli målande och poetisk, min helt egna stund på dagen kan bli en utmaning. Så om detta inlägg skulle bli målande och poetiskt, så har jag i alla fall varnat er på förhand.
16 minuter tar bussresan till jobbet. Alltid 16 minuter. Minuter som inte kan användas till något annat. Då jag bara transporterar mig från punkt A till punkt B. Oavsett om bussen är sen och då också jag, så ser jag ingen anledning till att bli stressad. (Hoppas inte att mina arbetsgivare läser detta:)!) Men det är sant. Jag kan inte be busschauffören köra fortare, han kommer troligtvis inte att lyssna då det finns fartgränser att hålla sig inom. Och att hoppa av bussen och börja springa till jobbet sparar mig omöjligt någon tid med tanke på hur sällan det är jag springer och därför inte springer särskilt fort. Jag är maktlös. Bussen rullar, tiden går, och jag bara sitter där. Det behövs egentligen ingen tidning, ingen telefon att pilla på, ingen bok, ingen musik. Den enda tiden på dagen då det inte finns något annat jag måste, borde, eller kan att göra, för det jag måste göra det gör jag redan. Tar mig till jobbet. En 16 minuters bussresa.
/ L
inget fel med att bli målande och poetisk. behöver inte ursäktas!
SvaraRaderadet är bland annat den där tiden som gör att jag gillar nattågen och mötena där. nästa vecka får jag lära känna fem nya kvinnor! jag messar om jag upptäcker att en av dem är en perfekt karaktär för din framtida roman.