15 sekunder kvar - mickarna upp

Efter två veckors praktik var det dags att sätta sig i skolbänken igen. Eller snarare radiostudion. Just idag befinner vi oss mitt i vecka två och hittills har det varit så där fantastiskt som jag hade väntat mig.

Imorgon är jag nyhetschef och programchef. Något som jag har sett framemot, men samtidigt fruktat. Det är härligt att känna pulsen i halsen, gå med snabba steg, planera, skriva listor och hålla ordning. Samtidigt vill jag uppfattas som lugn och stabil för att mina kollegor/klasskamrater inte ska bli stressade. Jag ska även motivera varför den nyheten ligger först och varför den andra nyheten inte kom med. Det är mig ansvaret ligger på, vilket i skrivande stund känns bra. Fråga igen en halvtimme innan sändning...

Hela kvällen har jag tillbringat framför datorn för att komma på uppslag till morgondagens aktualitetsprogram som är 25 minuter långt. Idéer har kluddats ner på en lista och jag kommer på med själv med att tänka att jag inte kan påminna mig om att jag någonsin tidigare har varit så här engagerad i skolan. Alltså inte Ljungskiles folkhögskola då, utan i skolan överlag. Sitta till åtta på kvällen och plugga, självmant. Utan en mamma eller någon annan som sagt till mig att det är vad jag borde göra.

Men samtidigt känns det inte som att jag pluggar. Det här är ju vad jag kommer att arbeta med sen. Att komma på idéer när dagen på redaktionen är slut, kommer troligtvis att hända både en och två gånger. Nåja, kanske nyhetschef inte är där karriären börjar, men att lära sig spåna på programidéer är nog aldrig fel.

Vad är det här för blogg egentligen? En hyllning till journalistutbildningen, eller en överdrivet laddad student som anser att detta är livet. Jo, så är det onekligen.
Jag skulle istället kunna diskutera Geijeraffären, som jag har lyssnat på i timmar i diverse dokumentärer, men det är kanske inte är så mycket festligare det heller.

/ L

Praktikanten

Jag kan fortfarande minnas den där första praktiken någonsin. Det kan ha varit under två dagar, jag tror det. Två dagar på restaurang Medelhavskällan i Hudiksvall (som hette något annat på den tiden och hade andra ägare). Jag skalade potatis. Det var min uppgift. I två dagar. Jag tyckte efter den upplevelsen att praktik inte var det roligaste i skolan.

Och faktiskt kan jag knappt minnas att jag har haft praktik sedan dess. Jo, på en förskola i en vecka. Men det måste också varit under mellanstadiet. I gymnasiet hade vi inga praktikveckor alls. Märkligt, nu när jag ser tillbaka på det. Men samtidigt var Media och Kommunikationsprogrammet i Hudiksvall ett studieförberedande program. Vilket jag har förstått i efterhand att inte alla mediaprogram var. Vårt var nämligen "ett specialutformat samhällsprogram med inriktning på media och kommunikation" - om man ska citera texten på slutbetyget. Så märkvärdiga var vi alltså. 

För att ta det här utlägget in i nutid kan jag nämna att jag för tillfället praktiserar på en tidning. Som jag nämnde är praktik något helt nytt och främmande för mig (om det inte gäller potatisskalning naturligtvis). Vad förväntas av mig? Hur mycket ska jag göra på egen hand? Kommer jag att bedömas? Kan jag tillräckligt? Ett litet urval av de hundra miljoner frågor som ställdes i mitt huvud dagarna innan.

Konstaterande: det går bra. (Om nu chefredaktören på tidningen läser detta och absolut inte håller med, så vill jag tillägga att det går bra för att ni är så bra). För det stämmer också. Det är en supertrevlig redaktion. Jag har verkligen känt mig välkommen. Och arbetet är väldigt proffsigt. Tidningen likaså. Jag har ett eget skrivbord i ett rum där bara jag sitter och arbetar. På två dagar har jag gjort så kallade enkäter, hallå-där, en notis och imorgon ser det ut att bli ett bildjobb. Det kanske inte låter som jättemycket och det inte varit stressigt, men som start på praktiken har det varit perfekt. Det känns toppen att få börja så här och verkligen komma in i hur allt fungerar på en redaktion. 

Det här slår potatisskalandet med hästlängder!

/ L

Bakgrund. Sedan augusti har jag titulerat mig som journaliststudent på Ljungskiles Folkhögskola. Vi är 19 elever i årskurs 1. Tio killar och nio tjejer. Högt uppe på ett berg med utsikt över Ljungskile och havet befinner vi oss fem dagar i veckan.

Redan från start har tempot varit högt. Vi kastades första dagen in i tidnings- respektive radioredaktioner. Med erfarenhet från studentradion, kände jag mig något lugnare i radioredaktionen. Men att vara programledare andra dagen på utbildningen var en utmaning som hette duga.

I den takten har det rusat på. Idag, faktiskt precis idag, är första halvan av den första terminen avklarad.
- STOPP, får det mig att vilja skrika.
Det går för fort. Inte tempot. Snarare tiden. Jag vill på något vis känna dom här åren, njuta av dom. Det hinner jag inte när jag är på skolan. Men så här hemma framför datorn, kan jag skriva, tänka och njuta. För vilken bra första halva av första termin det har varit.

Detta firar vi imorgon med klassfest. På måndag börjar praktiken. Praktik! Jag ska alltså vara journalist nu i två veckor framåt. På en tidning! Det är så spännande och nervöst att jag darrar lite när jag skriver om det.

/ L

Stoppa pressarna

Det är dags att byta fokus . Bloggens syfte har tidigare varit min fritid. Utflykter, resor och aktiviteter har publicerats sporadiskt. Där sätter jag nu punkt. Av anledning att jag:

1.  uppenbarligen inte gör tillräckligt mycket på fritiden för att överhuvudtaget kunna formulera några inlägg på bloggen
2.  mitt eget fokus ligger inte på fritid - naturligt blir det då svårare att blogga om.

Med det sagt startar om på ny kula. Jag har smugit mig in på ämnet i de två senaste inläggen och känner nu att jag måste, bara måste skriva om journalistik.

Det är journalistik som cirkulerar i mitt huvud hela dagarna, som får mig att slita håret, samtidigt som hjärtat bultar och allt bara känns rätt. En fin balansgång mellan ångest och glädje. Detta måste jag få utlopp för. Det brukar hjälpa att skriva. Nedan formuleras alltså första inlägget på bloggens nya tema - journaliststudentens tankar. (Eller något liknande. Jag filar på det.)

Stoppa pressarna

Ja, det är ungefär vad som håller på att hända. SvD varslar, Mediabolaget Västkusten varslar, fler och fler varslar. Kanske är det tråkigt att börja ett nytt tema med att vara bitter? Så blir det i alla fall. Eller inte bitter, det är jag sällan. Jag är snarare nervös, ängslig. Ibland neurotisk.

Då kanske ni kan föreställa er att varsel och nedläggningar, inom den bransch som jag vill arbeta i, påverkar mig (för att uttrycka det milt). Det må hända att jag skojar om att leva på A-kassa hela livet, men i det där skämtet finns något mer. Något på riktigt oroande. Det är inte konstigt. För en person som alltid drömt om betald semester, månadssparande och fast inkomst, är ju detta allt annat är idealiskt.

"Nä", tänker ni, "den där Lisa är nog inne på helt fel spår. Hon vill inte det här egentligen, hon passar ju uppenbarligen inte i den där branschen".

Med underläppen framskjuten och med ett envist barns röst vill jag då svara:

"Joho, det gör jag visst det". 

För jag triggas av det här på något vis. Av allt det svåra. Omöjliga. Jag har aldrig tvekat. Inte ens när våra gästföreläsare på journalistlinjen berättar historier om hur stressade journalisterna är på exempelvis GP. De oroar sig över situationen.

Jag har inte ens läst två månader på min utbildning. Hur orolig bör jag vara? Om erfarna journalister uppenbarligen är det. Det fullkomligt knyter sig i magen. Men jag tvekar inte.

Jag vill det här. Bara det här. Och det är roligt att vilja något så här mycket. Det är en ny känsla, en bra känsla. Den kommer inte att försvinna, det tror jag inte. Och kanske att den känslan driver mig framåt när arbetsförmedlingen, mediabolagen och chefredaktörerna inte tror att det är möjligt. Kanske.

Jag ville avsluta inlägget med att säga: jag tror det.

Men vem fan vet!

/ L

Att äntligen få rutin

Det här med att vara på rätt plats, det har tagit upp stor del av min tankeverksamhet idag.
År 2009 tog jag picket och packet och lämnade Hälsingelugnet för livet i den lilla stora staden Göteborg. Beslutet kommer alltid vara mitt bästa och jag har utvecklats, förändrats och vuxit enormt i den här lilla stora staden. Genom arbete, vänner och pojkvän är jag nu mer öppen och framåt än någonsin tidigare varit. Kanske fanns det inte utrymme för att vara sådan i Hälsingland, kanske var jag bara för ung.

Trots detta fantastiska som den här staden har gett mig, har allt inte varit en dans på rosor. Ständigt på jakt efter ett boende, ett nytt jobb då sommarjobbet slutar, eller en utbildning som mina betyg räcker till för. Tro mig. Det har inte alltid varit lätt. Dessa tre punkter:

• Skola

• Jobb

• Utbildning

I feta viktiga bokstäver, har stundvis orsakat panik, tårar och hopplöshet. "Jag kommer aldrig att bli något". "Jag kommer behöva flytta hem till Hudiksvall igen". "Jag får aldrig nånsin ett jobb i den här staden".
Ungefär så dramatiskt har det många, lite för många, gånger varit.

Härmed vill jag nu påstå att dramatiken för tillfället står på vänt. I två år framåt vet jag vad jag ska göra. För första gången sedan gymnasiet har jag riktiga rutiner. 8.30 börjar skolan, senast 16.30 slutar den. Detta vet jag. Det kan tyckas märkligt, men trygghetskänslan i mig som dom där tiderna ger är nästan obeskrivlig.

Att det dessutom känns så rätt, det gör det hela bara ännu bättre. Händer det här? Är jag här? Där jag vill vara? Frågor som jag stannar upp och tänker på, för att inse att JA JA JA.
Senare vill jag ge plats åt utbildningen i ett helt eget inlägg, men just nu tänker jag bara sitta och tänka JA JA JA. Innan det är dags att borsta tänderna.
Imorgon börjar jag 8.30.

/ L

Tune in

"Klockan är 12, det är söndag vilket betyder att du lyssnar på Studentliv här i K103". 

Så lät i K103 idag när jag hälsade lyssnarna välkomna till programmet. Fem söndagar har vi sänt Studentliv nu, fem program. Det har gått väldigt fort. Jag har lärt mig mycket. Att bara sitta tre personer i studion och prata om nyhetshändelser och tips och annat kul, det passar mig.

Så här när programmet är sänt börjar vi spåna efter material till nästa program. Vad kan det tänkas handla om? Finns det någon nyhet som är värd att diskutera mer kring? Någon person som skulle vara lämplig för en intervju? Reserach! Research är kul. Att sända radio är oerhört kul!

Kan det må hända vara så att jag är inne på rätt bana med journalistiken?

Radion på bilden är den finaste radion i hela världen, faktiskt.

Tack för finaste födelsedagspresenten mamma!

(Bilden gör den inte rättvisa, tagen med telefon)

Vill ni lyssna på Studentliv finns det pod-program på k103.se.

/ L

Årets första dopp

Första doppet för i år är härmed avklarat. Även andra, tredje och fjärde. Istället för att ta min ekonomibok och sätta mig i soffan i söndags så packade jag ner badkläder och handduk för att fira mors dag med mamma på en strand i Varberg. Så här i efterhand känns det fortfarande som det absolut självklara valet. (Med detta ska även sägas att tentan kändes bättre än vad jag hade vågat hoppas.) Vädret var strålande och vattnet badvänligt varmt, vilket för mig innebär runt 16 grader. Mamma hade ordnat med matsäck i form av tonfisk- och fetaostsallad, samt jordgubbar och cider. Inte pjåkigt! Vi solade oss varma och sedan badade vi. Om och om igen. Nog kan jag väl erkänna att det knappast var tillräckligt varmt för någon längre simtur, men sista doppet var riktigt skönt. Vi kastade oss från bryggan på bilden och simmade i alla fall några simtag.

(Bilden är taget i höstas, vågorna var inte så höga och vädret inte så grått i söndags.) Glad och nöjd över att det äntligen blev av, det efterlängtade badet. / L